CISSI

Idag har det varit dop i Eslöv. Dop betyder festlighet, vilket också betyder kostym & skjorta. Detta betyder i sin tur planering. Men där tog det stopp.

- på morgonen plockar Johan fram en nytvättad skjorta som ser ut att ha åkt 500 varv i torktumlaren. Jag inser hopplösheten, ännu mer på grund av att vårt strykjärn börjar gå mot sitt slut... Johan tar med skjortan för att be sin mamma stryka den när vi kommer fram till Eslöv.

- Joakim har i Eslöv plockat fram en skjorta, som också han har tänkt be Anita stryka den.

- Anita har inte tänkt stryka idag.

- Anita stryker Johans skjorta, och med all förstålighet beklagar sig över planeringen och hur den kan vara så skrynklig.

- Anita stryker Joakims skjorta, men dissar den på grund av illaluktande doft.

- Joakim tar fram en ny skjorta.

- Anita stryker den, men upp täcker att den saknar en knapp.

- Joakim tar fram en ny skjorta.

- Anita stryker den.

- 4 strukna skjortor senare och nu lite stressigare än tidigare, kan vi bege oss mot kyrkan.

Bröderna tillsammans med farmor Elsa:

Dagens historia är rätt intressant och ett väldigt tydligt exempel ur en vardag i Johans och mitt liv. Själv är jag ganska planerande av mig. Jag funderar alltid innan vi åker iväg om vi tänkt på allt och har med allt. Detta funderande tar en viss tid, ibland till och med ger det lite oro, vilket kan vara jobbigt. Johan däremot, funderar strax innan vi ska iväg nånstans vad han ska ha på sig, vad han bör packa med sig,... det blir inte alltid (aldrig) rätt, men det löser sig alltid! Vi är verkligen ytterligheterna till varandra i planering. Jag är imponerad av att Johan alltid fixar det för sig, även fast det alltid är kaos strax innan vi ska iväg, eller då vi kommit en bit och han upptäckt att han inte har med sig något. Johan letar ständigt efter något; nycklar, plånbok, fotbollsskor, någon tröja..., men som sagt han löser det alltid! Johan är imponerad av att jag oftast har tänkt på det mesta. Så tillsammans lär vi av varandra. Det är väl så livet ska vara. Våra ord till varandra vid vårt bröllop ser ut att still going strong:

Johan till Cissi:

"Du ser styrkor i mina svagheter, du ställer krav på mig när jag är lat och du ger mig kraft när det känns tungt."

Cissi till Johan:

"Livet med dig är långt ifrån förutsägbart. Det gillar jag och det är ett sådant liv jag vill leva."

Tack & hej!

KRAM

Till helgen ska vi på barndop. Joakims & Annikas små pojkar, Isak & Albin ska döpas. Johan och jag ska bli faddrar till lilla Albin. Den ursprungliga traditionen och betydelsen av fadder var att man skulle ta hand om barnets kristna fostran och hjälpa barnet att förstå vem Gud är. Jag hoppas inte att Joakim & Annika valt oss av den anledningen, då känner jag att det blir en tuff utmaning... Men som jag läste idag, så innebär vår mer sekualiserade tid, att man ofta väljer fadder beroende på att det är någon man delar värderingar med och vars värderingar man uppskattar! Vi gläder oss därför med att ni delar värderingar som att fotboll är den enda riktiga sporten och att en dags shopping ger extra lycka i livet. Nu var det kanske så att någon av oss var mer förespråkare för den ena värderingen än den andra...

Tack & hej!

KRAM

Så äntligen var jag i mål! Vilken härlig helg det har varit!

I fredags eftermiddag begav sig "Midsommarlöparna" iväg med tåget till Göteborg. Som vanligt har man en sådan där fantastisk tur gällande placeringen på tåget. Vi hamnade tillsammans med en barnfamilj, bestående av 7 personer, varav sonen i 4-årsåldern hade en vansinnig överenergi och höll låda hela vägen till Göteborg. Men vi lät inte denna negativa energi förstöra vår helg!

I lite meatoforsik tanke som Uffe jämförde det med, blev Agatha Chrsitis deckare "10 små negerpojkar", eller Bonniers nya namn " Och så var de bara en"... en viss sanning. Från början var vi fem anmälda i laget "Midsommarlöparna"; Staffan, Sara, Uffe, Johan och jag. 5 blev 4. Sara blev förkyld. 5 blev 3. Johan fick en bristning i låret på fredagskvällen under en fotbollsmatch. Men tre starka själar bestod!
Resultat:
Staffan: 2h 3min
Uffe: 2h 9 min
Cissi: 2h 18 min

Jag och Uffe efter målgång


Staffan är lycklig


Underbara Sara grattar


En given bild


Äntligen väntade lite god dryck och mat...

Blir glad när jag läser om norska Kirsten Melkevik som blev snabbaste damen under Göteborgsvarvet. 37 år gammal, tvåbarnsmor,  började träna vid 32 års ålder. Mycket häftigt. Det ger inspiration! Mindre inspiration ger hennes löpträningar på 35 mil i veckan. Till och med mycket mindre inspiration gav det.

Men Göteborgsvarvet gav nytändning, det var kul att springa ett lopp! Ikväll har jag därför anmält mig till nästa utmaning - Lidingöloppet den 27 september. Och så var det bara en kvar.

Tack kära vänner för en fantastisk helg och härligt stöd!

Tack & hej!

KRAM

Var som sagt igår på årsmöte..., vid fikat berättar en av mina grannar att han varit i Tyskland och handlat på sig en del..., bl.a. 50 flak öl och en mängd vin... Min spontana kommentar var att "du har med andra ord så att du klarar dig ett tag...." Grannen förklarade att han gjorde sådana här resor för att sälja vidare den alkoholhaltiga drycken, så att drycken han själv behållde mer eller mindre blev gratis för honom... Ja..., jag vet inte vad jag ska säga, men jag skulle nog inte berätta detta för nya och relativt okända människor...

Men det är inte alla som har ett Systembolag så nära till hands..., så jag ska kanske inte klaga. Eller...


Tack & hej!
KRAM

I helgen har vi varit i Lysekil på konfirmation. Johans kusinbarn, Alexander, har konfirmerat sig. Man kan helt klart säga att konfirmationen inte är som förr. Inom vissa delar får man säga att den negativa kritiken om att kyrkan inte hänger med i tiden verkligen inte är sann. I ungdomarnas predikan som var ett skådespel anspelades mycket till fest och snygga tjejer. Killarna iklädda hockeyutstyrsel, tjejerna partklädda och alla dansande till "We´re going to Ibiza", samtidigt som hela kyrkan klappar med i takt. Härligt säger jag! Kyrkan var stor och det var cirka tusen besökare, det är kul och fint att se välfyllda kyrkor. Men så måste jag komma det till något negativa och märkliga, som kanske speglar det där om att kyrkan inte helt hänger med i tiden... Fyra psalmer var valda för dagen - helt okända psalmer, vilket bara blir ett tyst mumlande i kyrkan, och vi alla får lyssna till prällens stämma. Varför inte välja "Den blomstertid nu kommer", tänk vilket ös det hade blivit med tusen besökare! Sak nummer två är de kristna budskapen som framgick i predikan, det ena budskapet var att varje människa är unik, det finns inte två av oss - DU är speciell. Fint. Nästa budskap är att, det är inte grönare på andra sidan. Då kommer min fråga..., men hur ska man veta det - varje människa är ju unik.

Jag hade inte tidigare varit i Lysekil, och jag blev helt förälskad i orten. Västkusten är så fint!

Helgen har inneburit en hel del restid i bilen... vad brukar ni göra i bilen? Så här brukar våra resstunder och diskussioner se ut...

- Johan vill ha svalt, jag fryser och är rädd för kallt drag..., så upp och ned på AC:n...

- Vi sjunger en hel del..., Johan älskar att leka "Singing bee", och drar ned volymen för att jag ska sjunga fortsättningen på låten.... det går sådär för mig...

- Mitt blodsocker går ibland ganska snabbt ned..., då kommer min klagan över Johans ryckiga och långsamma bilkörning. Den kom framförallt, när vi missade färjan till Lysekil med en minut.

- Johan härmar dialekter och jag ska gissa vilken det är...

- Efter 15 min i bilen säger jag att jag behöver gå på toa..., alltid mindre populärt.
- Jag sover.

Tack & hej!

KRAM

I kvällens program av "Berg flyttar in", gästar Carina Gudrun Schyman. Jag gillar verkligen Carina, hon är cool, naturlig och rolig. Med ett ständigt leende går Carina rakt genom rutan och får mig att skratta. Gudrun visar upp sitt hem i Skåne och vad hon pysslar med på sin fritid. MEN, så visar hon en sak till - hon visar en hemmagjord video från födseln av ett av hennes barn. Två saker:
- varför väljer man att filma en födsel, när kollar man på den?
- hur kan Gudrun visa filmen när TV-teamet är och hälsar på? Nu har halva Sverige sätt hennes sköte.... tja....
Jag vill aldrig bli filmad den dag då jag eventuellt ska ligga och krysta fram en unge. Nej tack, med bestämdhet!

135 miljoner. Nytt vinstrekord i Sverige! Men, herre gud vad skulle man göra om man vann 135 miljoner kr? Det är ofantligt mycket pengar.... Frågan är, blir man lycklig av så enormt mycket pengar? Känns som att en sådan stor summa pengar nästan skapar mer problem, nu kanske jag tog i lite, men en del problem hade det nog skapat... Till att börja med hade jag köpt mig en prinsesstårta, det ultimata sättet att fira det mesta med!

Hoppas ni haft en härlig kväll i det underbara vädret!

Tack & hej!
KRAM

Ja, det gör jag! Jag tycker det är roligt att gå till jobbet varje dag. Jag har trevliga och glada elever, kollegor och utmanande arbetsuppgifter. Visst ibland är vissa dagar kanske mindre roliga, och man är stressad..., men som helhet känner jag mig väldigt tacksam över att känna den här glädjen över att gå till jobbet.

Jag ber ofta mina elever fundera över vilka personer de är i grupparbeten och hur de tycker att de personligen utvecklas. Hur är det med mig själv? Jag har snart arbetat i tre år som lärare. Ibörjan funderade jag ganska mycket kring min roll som lärare, hur skulle jag agera, hur bör jag agera o.s.v. Jag tror jag iklädde mig ganska mycket en roll när jag kom till min arbetsplats. Idag är jag nog mer mig själv, jag är säkrare i min roll, jag är inte rädd för att göra fel eller säga att "det där kan inte jag". Det är ganska skönt att komma till detta stadie, det ger ett inre lugn och man känner sig bekvämare när man i högre grad är sig själv. Ibland blir detta kanske inte helt bra, då jag kan vara lite flamsig och uttrycka en del märkliga saker. I en frustrerad situation under gårdagen, över att några elever hade uttryckt sig lite slarvigt i sin årsredovisning, liknande jag den vid ett brev till Bullen... vilket kanske var mindre snällt och bra sagt.... och inte går i riktning med "Klass 9A-pedagogiken".... (för er som såg dokumentärserien...)

Nu ska jag gå och lägga mig... God natt!

Tack & hej!
KRAM

Livet är verkligen intressant och ger oss ständigt nya upplevelser och inspiration. Tänkte ge lite exempel från de senaste dagarna på vad jag menar...

I tisdags var jag på after work med mina sju pendlarkompisar och tillika arbetskollegor. Vi är en stor spridning av människor; olika åldrar, intressen, livsstilar m.m., men så trevligt och härligt man kan ha ändå! Detta underbara pendlargäng planerar nu en cykelresa från Älmhult till Växjö i juni. Mycket ska planeras, hur får vi cyklarna till Älmhult, vem har kaffe med sig, vem har fika med sig, vem har dryck med sig, vem har cykelkarta med sig,...., nu kommer vi till de något pinsammare sakerna; vem kontaktar Smålänningen (lokaltidning), vem fixar t-shirtarna med tryck? Ja..., ni hör det är stora diskussionerna.

Den senaste tiden har jag talat med mina elever om vikten av positiv inställning och självtillit, detta kopplat till försäljning. För att skapa en god självtillit, ligger självkänslan till grund. Den i sin tur skapas genom att vi får uppskattning. Så min fråga har varit, hur duktiga är vi på att uppskatta varandra? När gav du positiv feedback till någon i din närhet senast? Igår fick eleverna och jag i uppgift att ge en uppskattande kommentar till varandra. Jag skrev upp alla elevers namn plus mitt namn på varsitt kuvert, sedan skickades dessa kuvert runt, där alla fick lägga ned en lapp med en personlig kommentar till personen. Det hela slutar med att man får sitt kuvert med ca 25 positiva kommentarer. Behöver jag säga att man dansade som på små moln resten av dagen? Detta är något som jag kan rekommendera alla att göra på sin arbetsplats. Det är mycket glädjande för alla och stärker verkligen självkänslan!

Men den positiva inställningen som jag poängterat för eleverna som så viktig i livet, ibland byts den ut väldigt snabbt... I tisdags var tåget inställt hem till Växjö på grund av skogsbränder. Istället blev det ersättningsbuss till Alvesta, och därifrån tåg. Denna tripp tog ca 50 min längre än ordinarie tid. Trippen innebar också ett enormt klagande. Detta klagande trappas också upp när det är ett hundratal resenärer som trissar varandra. I ett något lugnare ögonblick som jag befinner mig i nu, kan det kännas löjligt att brusa upp på detta vis, då det inte är något som går att påverka eller som hade kunnat förutse. Men i stundens hetta växer något starkt inombords oss och det är verkligen märkligt hur vi alla förvandlas. Från det normala läget där vi svenskar knappt tittar på varandra, och inte säger något, till att vi blir ett sammansvetsat och argsint gäng. Visst är det märkligt att det är genom gnällighet som vi kan skapa något gemensamt, och helt plötsligt är det nästan lite mysigt och gemytligt, .... vi känner ju nästan varandra! Förvandlingen är enorm. Från att vi normalt sätt väldigt skygga människor tittar helt stelt på varandra till att vi nu blivit ett homogent gäng....Vi är verkligen konstiga.

Tack & hej!

KRAM