CISSI

Har idag två noteringar om hur det är att vara fotbollsfru.

Nummer ETT - fotbollsfest.
Har du varit på en fotbollsfest någon gång? Under åren med Johan har det blivit några stycken och jag kan inte säga att man vänjer sig inte riktigt. Vad är då signifikant för en fotbollsfest?

- buffé, där man inte äter en eller två gånger - omtagning tre gånger
- klubbmelodin sjungs inte, 1, 2 eller 3 gånger under kvällen utan snarare 30 gånger - varje gång lite högre än förra - och för att göra lite mer väsen så stampar vi allt vi kan i golvet också
- ordförande i klubben har sin stoltaste dag - kostymen är perfekt
- enda gången på året som Johan engagerar sig i min klädsel - gäller att inte var för overdressed, utan lagom snyggt och sportigt...
- juniorkillarna är begeistrade över alkoholen som står på bordet
- de äldre killarna lurar juniorerna att sjunga vid fel tillfälle under middagen
- årets spelare ska utses
- årets rookie ska utses
- alla skålar med varandra hela tiden
- de äldre "mysmammorna" i föreningen myser av de söta pojkarnas närvaro
- killarna tar hand om varandra genom att uppmärksamma varandra i sång - "Vem fan är Henke Larsson, vem fan är Henke Larsson - vi har Johan Krantz öhj öhj öhj öhj" Jag fattar nada. Johan är nöjd med uppmärksamheten.
- många samstämmiga "öhj öhj öhj" som stegrar sig i ljudnivå och avslutas med en stor klunk alkohol
- tjejerna tittar lite generat och fnittrar glatt
- tjejerna är förvånade av när de missade förvandlingen, från deras trevliga och lyssnande män till dessa primitiva skrikande varelser
- att killar har svårt för att ta på varandra är en lögn - killar gillar att ta på varandra
- under stunderna då ordförande av stor och äkta stolthet presenterar föreningens historia  är allvaret tungt i klubbstugan medan det mest känns som det stora paroditillfället att skratta
- god natt är tidigast klockan tre

Nummer TVÅ - fotboll på TV.
I lördags åkte KFF på stryk av IFK. Johan tittade på matchen. Men det räcker inte med ordet "titta". Det känns snarare som att Fredrikskans fanns i mitt vardagsrum. Varje gång det händer något "bra" eller ¨något "dåligt" i matchen ropar Johan ut denna glädje eller frustration - vilket gör mig i för sekunden skiträdd, då det låter som någon har dött eller fötts. Det ganska naturliga steget efter en snabb rädsla är att man blir tokigt arg. Efter att Johan skrikit "agera Nanne"  så att det hördes till Teleborg blev jag arg. Tyst!!! Det är inte någon jääävla sportbar i mitt vardagsrum!!!. Om inte hela Växjö hörde detta så hörde i varje fall hela lägenhetshuset denna kommentar - och jag blev hes som plåster på såren.

Det här är två saker som ni som inte är fotbollsfruar missar. Det låter kanske som att det är ok att missa, inget större man går förlorat om. MEN, som Tony Irving säger..., det finns ändå någon form av gemytlighet i detta. Engagemang och samhörighet är fint även fast det ibland är till yttligheterna i TV-tittande och fotbollsfest.

Tack & hej!
KRAM