CISSI

Idag har jag varit ute på en lång löparrunda. I mina öron öser Golden Hits med alla härliga gamla låtar. När jag springer med musiken i öronen kopplar jag av väldigt mycket. Med risk för att eventuellt göra bort mig nu, så ska jag ändå beskriva vad jag tänker på när jag är ute och springer. Jag brukar föreställa mig själv springa något stort lopp, att jag är Sveriges nya löpardrottning, jag hör framför mig hur den något hesa Jakob Hård hurrar och glädjetjuter för att jag kommer upp på sista varvet och knappar igen på de andra löparna. Jag känner mig så jäkla bra och snygg! Ett leende kommer på läpparna:)

Har ni sett filmen "Min stora kärlek" med Gwyneth Paltrow, där hennes kille är hypnotiserad och ser henne som väldigt smal, men hon i verkligheten är något överviktig. Jag tror jag är lite hypnotiserad när jag springer, jag känner mig så atletisk, duktig och snygg. Helt plötsligt tar mina batterier slut..., musiken tystnar. Jag hör då mina stora klamp mot marken, andningen som låter som en stor maskin..., när jag börjar närma mig hemåt ser jag mig själv speglas i fönstren mot Teknikum, fram kommer en något framåtböjd, sakta, tungt joggande tjej. Denna bild stämmer INTE ALLS överens med den bild jag haft om mig själv under tidigare sprunga kilometrar! Aldrig har heller de sista 500 meterna känts så långt, som när denna verklighet kom ikapp.

Slutsats: mental träning ska inte underskattas! Musiken är min väg dit.

Vid denna lite kyliga årstid blir man ganska snuvig när man är ute. I min lite coola sinnesvärld när jag var ute och sprang, skulle jag snyta mig sådär nonchalant som Johan brukar göra - hålla för ena näsborren och bara snyta rakt ut i luften. Hur funkade det då? Om man inte får till den där snitsen i snytningen så kan ni ju föreställa er hur det blir...

... eller.... .... ?


Tack & hej!
KRAM