Pepparkakssnäll
Bemöta människor med respekt och acceptera varandras olikheter måste vara a och o i all form av samarbete och relation. Ändå är det så svårt. Varför? Varför dras vi till människor som är lika oss själva? Varför har vi svårt för att acceptera och respektera varandra för de personer som vi är? Varför kan vi inte se styrkorna i varandras olikheter? Varför tillskriver vi gärna varandra egenskaper som vi egentligen inte har i en konflikt? Varför har vi så svårt för att ta upp samarbetsfrågor med varandra? Jag har inget bra svar på mina frågor, men det är frågor som jag funderar över varje dag i mitt jobb. Jag tycker bara det är fruktansvärt synd när energi riktas åt fel håll, när det istället skulle kunna skapas synergieffekt av olikheternas värde.
Idag kom en längtan efter jul från Johan, som därför kom hem med julmust och pepparkakor, från affären. Åh, visst är pepparkakor gott?! Nu när man inte ätit det på nästan ett år måste jag säga att det verkligen smakar ljuvligt. Det sägs ju också att man ska bli snäll av att äta pepparkakor! Jag kanske ska ta med lite pepparkakor till eleverna och hoppas på att kanelen och ingefäran i pepparkakorna ger den lugnande och välbefinnande effekten på hjärnan som gett upphov till påståendet att man blir "snäll" av pepparkakor":)
Tack & hej!
KRAM
