Fridfull jogging (!)
Idag började jag, Johan och Malte morgonen med en joggingtur. Det var sista gången vi gjorde det. Jag har tjatat en hel del på Johan om vi inte kan jogga ihop, men Johan tycker jag springer för långsamt och då ger det inte han någonting. Men så skulle vi idag ut i alla fall. Som lite väl optimist över min egen förmåga och för att glädja Johan gick jag ut lite väl hårt. Hur länge funkade det? Efter 500 meter kände jag mig död. Vi fick sakta ned till mitt tempo, plus saktare än det för att jag skulle hitta andningen igen. Sen blev det en lång irriterad kamp från min sida i 5,5 km. Johan sprang bredvid, lätt som en plätt, som en liten balettdansös, med små nätta steg. Själv kände jag mig mer som en tung elefant som inte fick någon ordning på benen, andningen, eller takten. Jag var totalt slut och blev mer och mer irriterad över varför Johan skulle med ut och springa överhuvudtaget. När Johans kommentarer "vad duktig du är" kommer, har jag bara lust att drämma till honom. När vi börjar närma oss stugan blir det lite spurtning, självklart har jag inte en chans att slå Johan, jag börjar nästan lipa det gör så ont i kroppen, som tur är låter Johan mig vinna i alla fall.
Det är verkligen svårt att springa med någon annan. Börjar nu oroa mig för Göteborgsvarvet.
Det är ju några till som springer det... Håller med dig Sara, det gäller verkligen att göra sitt eget lopp. Men det där är lättare sagt än gjort. Jag måste nog öva på den psykologiska biten. Under denna joggingtur var jag så arg att det bara kokade i mig, för att jag inte orkade. Det hemskt när man blir så arg, när man känner värmen stiga i huvudet och man spänner käken. Jag hade bara lust att fälla krokben på Johan så han hamnade i leran. Så här i efterhand ber jag om ursäkt för mitt mindre goda humör och jag tror på en riktigt bra tid för dig Johan med dina gasellben.
Tack & hej!
KRAM
Hahaha.. Men det kanske är bäst för dig att springa ensam? Har du musik är det väl enklare? Jag kan absolut inte jogga..försökte det en tid..men det var inget för mig. Beundrar folk som är ute och joggar varenda dag..ser så skönt ut! Aja. Lycka till o springa Göteborgsvarvet. Hoppas du vinner:D
Ja, Cissi frågan är om vi inte istället ska träffas och jobba med den mentala biten istället för att springa i grupp...=) Jag ska inte säga att jag börjar få kalla fötter inför varvet men visst finns en oro även hos mig. Jag vet dock att vi kommer fixa detta då vår fortsatta existens bygger på att vi MÅSTE fixa det ! Tillsammans är vi oslagbara...=)
Kram
Jag håller helt med dig Cissi, om man inte gör sitt bästa ska man inte ha beröm, utan snarare skäll! Det hade ju varit mycket bättre om Johan sagt; Komigen nu, håll inte på och masa....;-)
Ärligt talat första 5km går av bara farten, nästa 5km siktar vi på att nu har vi snart sprungit halva, det blir nog den mellan 10 och 15 som blir jobbig, sen är det ju bara hemvägen kvar, så träna på den mellan 10 och 15 km är mitt råd.
