Elitsatsning?
På ledarsidan i Expressen igår diskuterades elitsatsningen av barn i föreningar. För egen del får jag en klump i halsen av ledsamhet då jag tänker på barn som helt plötsligt inte platsar i laget och hamnar utanför. Jag har själv alltid varit en usel idrottsutövare och skulle troligtvis ha placerats i reservernas reservlag. Kanske detta förklarar min klump i halsen...
Men är frågan ändå så enkel till att man helt kan ta motstånd till elitsatsningar? Nej, det tycker jag inte. Väljer att citera från gårdagens ledarsida; "Samtidigt som det rasar en debatt på sportsidorna om fotbollsklubbarnas elitsatsning och speciella utvecklingsgrupper för barn, berättas på andra sidan om hur den "blott" 18-årige Albin Ekdal fått ett kontrakt med storklubben Juventus." Hade Albin tagit sig hit om han inte hade hamnat i en elitsatsning? Troligtvis inte.
Elitsatsning är fult, det hör inte hemma i det likställda Sverige. Men hur ska vi utveckla unga talangfulla människor? Detta rör inte bara idrotten, utan kan även sättas in i skolans sammanhang. Det skulle anses som någonting enormt frånstötande att placera de smarta eleverna i en grupp. Om vi drar detta till sin spets, vi klagar på att vi i Sverige inte syns tillräckligt mycket i större sammanhang, exempelvis går dagens svenska tennis inte att jämföra med 80- och 90-talets framgångar... Vad hade hänt om vi elitsatsade mer i samhället med de talangfulla ungdomarna och på det viset undangrävde risk för understimulans som lätt kan drabba dessa barn?
Med risk för att få många i mot mig, vill jag poängtera att jag själv tycker väldigt illa om elitsatsningar, men samtidigt vill jag framhålla att frågan inte är helt okomplicerad. Mycket handlar i mitt tycke på hur man gör denna elitsatsning. Hur man förmedlar detta till barn. Jag gillar inte tanken med att vi alla ska behandlas lika, för vi är inte lika, men det är viktigt att kommunikationen förs öppet, ärligt och på ett förstående vis. Annars finns en stor risk för att A- och B-lag skapas även utanför planen, med en minskad självkänsla som följd. Allt handlar i mitt tycke om självförtroende. Hur jobbar vi med byggandet av en god självkänsla från det att barnen är små till dess att de kommer till ungdomsåren? Hur tar föreningarna sitt ansvar i denna fråga?
Som lärare ska vi uppmuntra eleverna i allt bra de gör, vi ska berömma varje litet framsteg. Detta för att inte hämma utvecklingen. Helt rätt. Men tänk en elev, som har det lite tuffare för sig i skolan, och vi lärare bara berömmer och berömmer varje litet steg som tas, finns inte risken för att vi gör en björntjänst också? Denna skyddande verkstad med uppmuntrande ord finns innanför skolans väggar. När eleven slutar skolan, får han/hon direkt veta sin plats i samhället. Vore det då inte bättre att ha skapat en stor dos av självkänsla där eleven har förmågan att kunna se på sig själv och beskriva "det här är jag riktigt bra på, och det här är jag mindre bra på"! Med en bra självkänsla klarar vi motgångar bättre och vi skapar en större förståelse.
Till slut vill jag poängtera vikten av glädje. Genom att ha kul på träningar och i skolan blir vi mer mottagna för att lära oss och skapa goda tekniker. Mål är viktigt i livet, men mål ska vara rimliga och nåbara, hellre flera delmål än ett mål. Jag väljer att citera Mats Wilander: "En ung spelare ska ha roligt och ta en dag i sänder. Inte sikta på att bli proffs."
Detta var lite morgontankar från mig, som sagt en kluven fråga, där det är svårt att helt ta ställning...
Denna gråmulna söndag kommer ägnas till pluggande och fika hos Hanna, där vi ska fira varandras födelsedagar.
Tack & hej!
KRAM
